This article summarizes our experience of a week-end course at Kosta Glascenter, here documented by numerous pictures.
Sista helgen i november åkte vi iväg på en tvådagarskurs vid Kosta Glascenter för att lära oss grunderna i hanteringen av detta spännande och märkliga material. Med stor nyfikenhet och vaga idéer om hur detta skulle gå till, inledde vi vår nya bekantskap med denna kiseldioxid och de övriga ämnen som tilläggas för att göra glasmassan lättare att hantera och få fram lite olika egenskaper.
Fånga an
Efter en kort introduktion av vår lärare, Lars Andersson, var det äntligen dags att fånga an. Med en spik skall man “fånga” en bit av den flyttande glasmassa som finns i den 1300 C ugnen men det är lättare sagt än gjort. Massan är svår att se i den brännande het ljuset, men efter en stund lär man sig att urskilja en svag linje där glasmassans yta möter ugnens väggar och då är det dags att använda spiken för att försiktigt fånga an. Spiken, vars spets är varm men inte lika varm som glasmassan, förs snett in strax under glasmassans yta, samtidigt som man långsamt snurrar spiken hela tiden så att den varma glasmassan sväller något och klibbar sig fast vid spikens ände.
Prova själv
När tillräcklig glasmassa har fastnat och format en liten “förlängning” av spiken är det dags att ta spiken från ugnen och fortsätta att snurra spiken inför bearbetning av glasmassan. Den glödande glasmassan svalna ganska snabbt och går inte att forma om den för ”kall” medan den varma massan som kommer direkt från ugnen kan vara svårt att hålla kvar på spikens ände. Den droppar lätt på golvet, som omedelbart fattar eld, och i så fall är det bara att använda spiken för att plocka biten som man har tappat, kyla ner glasmassan och spiken i en hink med vatten och börja om från början. Efter ett antal misslyckanden början man att uppfatta hur snabbt glasmassan svalnar, hur den skall balanseras på spikens ände och hur länge den kan bearbetas innan det är dags att värma upp den igen. Det är väldigt kul men naturligtvis inte lätt till en början. Man har varken en bild om de lämpliga stegen för att skapa någonting och än mindre en känsla för hur formbart glaset skall vara för att lyckas med dessa. Tvekar man för länge, blir glasmassan för kallt och formar en glasklump som måste kylas ner i vattenhinken för att överhuvudtaget kunna spräckas och få loss från spiken.
Användbar glasmassa
Första steget är att lyckas få rätt mängd glasmassa på spiken. Glasmassan runt själva spiken går inte att använda. Den klibbar sig mot järnet och det går helt enkelt inte att få loss utan att spräcka glaset. Det är massan som hänger som en förlängning av spiken som går att bearbeta, om man skapar en smalare, svagare området strax efter spikens ände. Det blir en utmaning i sig att försöka hålla tillräckligt med glasmassa utanför spikens ände utan att tappa den på golvet och det kräver att man hela tiden snurrar spiken för att balansera glasmassans tyngd så att den hölls centrerad som en förlängning av spiken.
Glasblåsning
Nu börjar våra första steg mot glasblåsning. Spiken ersätts med en pipa, ett långt rör, lite tjockare än spiken och med en small luftkanal längst mitten, och som avslutar en något bredare cylinder som skall användas för att fånga an. Principen är den samma som när man använder spiken men nu kan man använda kanalen för att blåsa luft i glasmassan som hänger vid rörets tjocka ände. Det är ungefär som att blåsa en såpbubbla, fast betydligt trögare. Själva bubblan är dock svåra att se medan man själv blåser i pipans andra ände. Men man kan blåsa lite luft under en kort stund och snabbt täppa till pipan vid munnen så att luften stannar kvar i luftkanalen. Med värmen från glasmassan expanderar luften som hölls i pipan och då kan man se hur en luftbubbla börjar dyka upp i glasmassan vid pipans ände. På det sättet får man en kontrollerad ihållighet i glasmassan, som går att utvidga genom att värma upp massan och blåsa lite till luft. Det gäller att inte låta luftkanalen proppas med glasmassan. Om det händer, är det bara att fånga an en gång till och börja om.
De första dricksglasen
Det blev några glasbubblor och faktiskt till och med några glas, med lärarens hjälp. Vi blåste både sprängda glas och drivna glas. Sprängda glasen är de som man formar direkt genom att blåsa glasmassan i en mall där överdelen av glasbubblan hamnar utanför själva mallen. Den kallas kappan och skall lämnas kvar tills hela glaset har svalnat. Om glaset ser ut som ett torn, ser kappan ut som ett tak, en slags kupol ovanpå tornet. De drivna glasen görs med en annan mall och bearbetas direkt i den önskade formen medan glasmassan fortfarandet är tillräckligt varm. De får en mjukare avslutning och blir ofta tjockare, åtminstone för oss. Det går att färga glaset genom att doppa den glödande glasmassan i olika färgämnen och med tekniken för drivna glas kan man också skapa spännande former, som här när vi hjälper Lars Andersson att göra en tillbringare. Spännande att se dessa objekt växa fram samtidigt som det står klart att det ligger många år av erfarenhet för att lyckas få det hela att se ut som en lätt lek med glasmassan!
Sprängda glas
De sprängda glasen som vi lämnade i den ”avkylnings” ugnen, där temperaturen långsamt går ner under natten från 500 C till rumstemperatur, är nu färdiga för ”sprängningen”. Med en diamantspets ristas ett streck på den höjden man få glaset efter att ha sprängt kappan. Ristningen skapar ett något svagare område på glaset innan det läggs på en långsamt roterande skiva där tre små blåslampor värmer upp glaset på ristningens höjd. Den lokala uppvärmningen av glasets försvagade linje skapar så småningom en så stor spänning i glaset att kappan bryts loss från resten av glaset. Det är det som är själva sprängningen. Glasets kant är ganska vass i detta läge och måste sedan slipas i ett sista tillverkningssteg.
Till slut… polering av konstverken
Nu är det dags för den slutliga bearbetningen av konstskapelserna. De vassa kanterna från de sprängda glasen, och de flesta avslutningarna av våra andra verk, måste nu slipas. Det sker i olika maskiner, beroende på formen på ytorna som skall slipas.
Det blev ganska många skapelser under dessa två kursdagar. Det blev många varianter av vissa former men det är så man lär sig och roligt hade vi! Självklart signerade vi också våra konstverk och några av oss provade även på att blästra några av skapelserna, med mycket bra resultat.
Det var en väldigt lärorik och kul helg i Kosta Glascenter.
Tack Lars Andersson för inspiration – och tålamod!