På vår första dag på Ilha Terceira gick vi hela vägen upp till Miradouro do Facho. Vi passade på att gunga på Baloiço da Praia och njuta av utsikten därifrån!
Dagen därpå åkte vi till Baía das Pombas – ett spännande vulkaniskt landskap på Terceiras norra kust. Där finns både den lokala vinodlingen på små ytor skyddade av murar och naturliga bassänger med havsvatten.
I Biscoitos, en knappt km söder om Baía das Pombas, besökte vi Museu do Vinho (Vinmuseet).
På e.m. var vi med på en ”Tourada à corda”, i Bairro de S. Pedro, Biscoitos. En tjur släpps lös på gatan och de som vill utmanar ödet (bara unga män…) kan ”leka” med tjuren. Det blir feststämning, med musik, sång, mycket öl… och ibland ett par brutna revben.
Höjdpunkten på vår tredje dag på Terceira var besöket till Algar do Carvão, mitt i ön. Där kan man gå ner i en ganska sällsynt vulkankrater. Det rör sig om en vulkan som ”svalnade till”. Efter att initialt ha tryckt mot berget och skapat ett hål på skorpan så att lavan kunde spruta ut, svalnade lavan och föll tillbaka till botten, vilket lämnade en enorm kupol med en öppning längst upp. På botten finns en sjö och det är mörkt och fuktigt men där dagsljuset når genom öppningen täcks kraterns insida av en härligt kraftfull grönska.
Utanför, ett par hundra meter från kratern, ryker svavelångor från marken.
På morgonen, nästa dag, vandrade vi i Angra do Heroísmo. Vi besökte fästingen (som tyvärr har blivit ett hotell), Igreja da Misericórdia och ett bokkafé där det pågick ett evenemang. Efter ytterligare en kort promenad i Angra do Heroísmo åkte vi vidare till mitten av ön för att vandra.
Vandringen startade (och slutade) vid Gruta do Natal. Det blev en tuff tur, genom tät skog och över djupa sprickor mellan lavasten och stenblocken. Det tog sin tid att vandra i detta område.
Enligt planerna, skulle vi inte längre ha varit på Terceira denna dag men flygtrafiken var nere och vi kunde inte ta oss vidare till nästa ö. Vi skulle ha rest på förmiddagen men SATA informerade oss att först sent på kvällen skulle vi kunna åka vidare. SATA informerade oss också att flygbolaget skulle stå för rimliga matkostnader under den långa väntetiden som vi hade framför oss. För att inte vara hela dagen på flygplatsen, hyrde vi en ny bil och gav oss iväg till ett område några kilometer norr om flygplatsen, mellan Caldeira das Lajes och Rota do Mar.
Vi sparade alla kvitton och jag fyllde noggrant blanketten som SATA hade givit oss för redovisningen av våra utlägg. Detta var för över 14 månader sedan men hittills har flygbolaget varken hört av sig, inte svarat på mina mejl och inte heller har jag lyckats komma fram till någon agent för att fråga om status på mitt ärende.
Detta är nog flygbolagets signunm. Av lokalbefolkningen fick jag veta att SATA är känt för sin nonchalans, arrogans eller inkompetens vid hanteringen av denna sorts ärenden. ”Du kommer aldrig att få tillbaka pengarna”, sa folk bestämt – och tyvärr hade de alldeles rätt.